Don't speak - eller varför spelkaraktärer skall hålla käften

Den har hösten har verkligen gått i förstapersonskjutarens tecken. Faktum är att det känns som om jag inte har gjort annat än att spelat FPS (vilket är en lögn, minst lika mycket tid har tillbringats med Guitar Hero 3 och årets bästa spel Super Mario Galaxy), vilket gör att jag har funderat lite över hur genren fungerar. En sak som slår mig är att den stumma huvudpersonen närmast är legio inom de storydrivna FPS:en, någonting som har fått mig att fundera över tal i spel i allmänhet. Och ja, jag kan till viss del förstå utvecklare som väljer att behålla sina huvudkaraktärer stumma. Dels undviker man galant den klyfta som alltid uppstår mellan hur man som spelare uppfattar karaktärens röst och hur utvecklarna har tänkt sig den. Fel röstskådespelare kan i så fall leda till att karaktärens värde devalveras i hardcorekretsar vilket är en risk som spelföretag är ytterst måna om att undvika.

Nintendo är ett ypperligt exempel på detta då både Link och Samus Aran är stumma. Att döma av den kritik som haglade över Metriod Prime 3 för att det överhuvudtaget fanns människor som pratade i spelet till skillnad från de tidigare delarna så är detta helt rätt. Vän av ordning invänder självklar här. "Mario då? Han talar ju!" Ja, det stämmer men för det första så inskränker sig hans vokabulär till "Wohoo" och "It's a me, Mario", och för det andra så är Mario redan känd som en spelhora i ordets rätta bemärkelse. Jag menar förutom alla spel där han kör gokart, spelar tennis, runkar bulle, spelar golf, spelar fotboll, spelar minispel, är papperstunn, slåss eller spelar baseball så har den italienska rörmokaren även använts i den fruktade "edutainment"-genren. En genre som går ut på att göra spel som skall användas för att lära ungarna någonting, men vars spel är så fruktanvärt tråkiga att man undrar om det hela inte är en komplott för att få ungarna så avogt inställda till undervisning att de skolkar från skolan för att spela tv-spel istället. Marios rykte vilar mer på de fantastiska plattformsspel som Nintendo gör, och i det spelen är det bandesignen som är det viktigaste. Mario har i sammanhanget snarare en biroll.

Ett av de allra bäst exemplen på hur det kan gå när röstskådespelarna spelar över fullständigt är introt till Konamis klassisker Castlevania: Symphony of the Night.



Om man skall vara lite snäll, så kan man invända att hela dialogen är så kalkonartad från början att det helt enkelt inte skulle kunna nli något annat än fars av det hela.

Ett annat hemskt exempel är Final Fantasy X som var det första Final Fantasy spelet med röstskådespeleri. I allmänhet kändes det som om dessa var direkt hämtade ifrån birollerna från days of our lives vilket ledde till att man kände en iskall rysning längs ryggraden varje gång det var dags för en mellansekvens. Den värsta scenen förutom en scen där huvudpersonerna gråter, är den ökända skrattscenen.