Capcom! Jag kräver en tropikhjälm!
Sunday, September 9, 2007
Monday, September 3, 2007
Marknadsföring 1.0
Tv-spelen är något av marknadsförarnas eldorado. Från att ha varit förbehållet pojkar mellan 7 och 40 år så har man nu börjat hitta nya målgrupper. Med Singstar så prickade man exakt den ingrediensen för att en förfest med personalvetare i Borås skulle lyfta det där extra snäppet och med Sims så slog man an en sträng hos världens otaliga manipulativa/omvårdande kvinnor. Det slutade dock inte där. DS skördade oerhörda framgångar i Japan genom att erbjuda sudoku i ett spel som döptes till Brain training, vilket fick nationens samtliga gamla dinosarier med alzheimesnoja att kollektivt länsa butikerna. Så var var då nästa steg? Fågelskådningssimulator? Pokemon fast med bag-in-boxar? Guitar Hero: Tomas Ledin?
Rätt svar är småflickorna. Vi vet ju alla att medan unga pojkar lär sig att döda och eh andra saker genom tv-spel så sitter fortfarande flickorna på sina små kammare och leker med dockor, läser kittyböcker skriver små brev eller något annat töntigt. Det här är ju en massmarknad! Så här kommer Ubisofts nya satsning. Med deras egna ord:
"The Imagine line allows girls to explore their favorite interests and hobbies - as indicated in extensive lifestyle research on this audience – in an interactive and entertaining way. Ubisoft’s Imagine series is part of the company’s strategic expansion into the casual video game market."(http://www.ubi.com/US/News/Info.aspx?nId=4662)
En utomordentlig bra introduktion för en framtida karriär som hemmafru.
En utomordentlig bra introduktion för livet som d-kändis på Stureplan
Kommentarer överflödiga.
Rätt svar är småflickorna. Vi vet ju alla att medan unga pojkar lär sig att döda och eh andra saker genom tv-spel så sitter fortfarande flickorna på sina små kammare och leker med dockor, läser kittyböcker skriver små brev eller något annat töntigt. Det här är ju en massmarknad! Så här kommer Ubisofts nya satsning. Med deras egna ord:
"The Imagine line allows girls to explore their favorite interests and hobbies - as indicated in extensive lifestyle research on this audience – in an interactive and entertaining way. Ubisoft’s Imagine series is part of the company’s strategic expansion into the casual video game market."(http://www.ubi.com/US/News/Info.aspx?nId=4662)
En utomordentlig bra introduktion för en framtida karriär som hemmafru.
En utomordentlig bra introduktion för livet som d-kändis på Stureplan
Kommentarer överflödiga.
Sunday, September 2, 2007
Guilty pleasures del 1
Vissa saker vill man gärna inte erkänna att man gillar vare sig för sig själv eller kreti och pleti. Det är helt enkelt inte särskilt socialt acceptabelt att till exempel önska rolling stones på nefertiti eller att ha Ronnie Sandahl i bokhyllan när man har fått med sig någon stackare hem. Fenomenet guilty pleasures diskuteras tveklöst mest inom musiken, men mönstret finns inom de flesta discipliner som det kan anses kräddigt att ha koll i. Självklart så är guily pleasures extremt subjektivt och påverkas också av ironi-potentialen. Att droppa exempelvis Vanilla Ice på glory boat fungerar exempelvis utmärkt medan det inte skulle vara någon höjdare att göra det i Watts 1992.
Vad gäller tv-spel så har jag inte sett någon diskussion angående guilty pleasures över huvudtaget. Detta kan säkerligen bero på att människor anser att tv-spel är ett guilty pleasure per se, att det inte spelar någon som helst roll om du spelar ICO eller Buzz. Nåväl, här kommer mina egna guilty pleasures från tv-spelvärlden.
Guilty pleasure #3 : Guitar Hero
Okej, för att göra sker och ting klara. Det finns tre skäl till att folk utanför primitiva stamsamhällen håller på musik; Fitta, fitta och fitta. Om folk hävdar något annat så finns det tre alternativ:
1. de ljuger dig rätt upp i ansiktet
2. de är homosexuella
3. de har flickvän och måste ha något svepskäl för att sätta på en falskleggad sextonåring på stickys toalett.
Jag vet att det verkar som om vissa använder musiken som en slags terapi för att få ut sina sorger men detta är i nio fall av tio bara ett lömskt trick för att få mercy-fucks. Allt det här utgår ifrån självklart ifrån ett manligt perspektiv. Frågan om varför kvinnor spelar musik har jag ingen aning om och passar den gärna vidare till närmsta person med 40p genusvetenskap (eller inte).
Poängen med spel för mig har alltid varit verklighetsflykt, att låtsas att man är någon annan, någon annanstans. Jag är därför högst skeptisk till exempelvis World of Warcraft i och med illusionen spolieras av andra människor titt som tätt. Illusionen som Guitar Hero skapar är att du är en gitarrhjälte som killarna vill vara och tjejerna vill ligga med. Att du sedan står ensam klockan ett på natten med en liten plastgitarr och posar medan det närmaste du kom ett ligg var när den medleålderstanten på sjuans frågade dig om du ville ha gurkmajonäs på moset spelar ingen som helst roll. Problemet med Guitar Hero är att illusionen som skapas är alldeles för kortvarig. Visst, i den där millisekunden så tror du att du är den fräckaste killen i Göteborg, nej fel, Sverige, nej fel Europa! Men den där ack så ljuva millisekunden är alldeles för kort. Sedan inser man att statusen på att spela på en liten plastgitarr endast når över att skriva om skiten på en blogg. Och att man har otroligt mycket mer gemensamt med Moe i Simpsons än Johnny Ramone.
Vad gäller tv-spel så har jag inte sett någon diskussion angående guilty pleasures över huvudtaget. Detta kan säkerligen bero på att människor anser att tv-spel är ett guilty pleasure per se, att det inte spelar någon som helst roll om du spelar ICO eller Buzz. Nåväl, här kommer mina egna guilty pleasures från tv-spelvärlden.
Guilty pleasure #3 : Guitar Hero
Okej, för att göra sker och ting klara. Det finns tre skäl till att folk utanför primitiva stamsamhällen håller på musik; Fitta, fitta och fitta. Om folk hävdar något annat så finns det tre alternativ:
1. de ljuger dig rätt upp i ansiktet
2. de är homosexuella
3. de har flickvän och måste ha något svepskäl för att sätta på en falskleggad sextonåring på stickys toalett.
Jag vet att det verkar som om vissa använder musiken som en slags terapi för att få ut sina sorger men detta är i nio fall av tio bara ett lömskt trick för att få mercy-fucks. Allt det här utgår ifrån självklart ifrån ett manligt perspektiv. Frågan om varför kvinnor spelar musik har jag ingen aning om och passar den gärna vidare till närmsta person med 40p genusvetenskap (eller inte).
Poängen med spel för mig har alltid varit verklighetsflykt, att låtsas att man är någon annan, någon annanstans. Jag är därför högst skeptisk till exempelvis World of Warcraft i och med illusionen spolieras av andra människor titt som tätt. Illusionen som Guitar Hero skapar är att du är en gitarrhjälte som killarna vill vara och tjejerna vill ligga med. Att du sedan står ensam klockan ett på natten med en liten plastgitarr och posar medan det närmaste du kom ett ligg var när den medleålderstanten på sjuans frågade dig om du ville ha gurkmajonäs på moset spelar ingen som helst roll. Problemet med Guitar Hero är att illusionen som skapas är alldeles för kortvarig. Visst, i den där millisekunden så tror du att du är den fräckaste killen i Göteborg, nej fel, Sverige, nej fel Europa! Men den där ack så ljuva millisekunden är alldeles för kort. Sedan inser man att statusen på att spela på en liten plastgitarr endast når över att skriva om skiten på en blogg. Och att man har otroligt mycket mer gemensamt med Moe i Simpsons än Johnny Ramone.
Subscribe to:
Posts (Atom)