Guilty pleasures del 1

Vissa saker vill man gärna inte erkänna att man gillar vare sig för sig själv eller kreti och pleti. Det är helt enkelt inte särskilt socialt acceptabelt att till exempel önska rolling stones på nefertiti eller att ha Ronnie Sandahl i bokhyllan när man har fått med sig någon stackare hem. Fenomenet guilty pleasures diskuteras tveklöst mest inom musiken, men mönstret finns inom de flesta discipliner som det kan anses kräddigt att ha koll i. Självklart så är guily pleasures extremt subjektivt och påverkas också av ironi-potentialen. Att droppa exempelvis Vanilla Ice på glory boat fungerar exempelvis utmärkt medan det inte skulle vara någon höjdare att göra det i Watts 1992.

Vad gäller tv-spel så har jag inte sett någon diskussion angående guilty pleasures över huvudtaget. Detta kan säkerligen bero på att människor anser att tv-spel är ett guilty pleasure per se, att det inte spelar någon som helst roll om du spelar ICO eller Buzz. Nåväl, här kommer mina egna guilty pleasures från tv-spelvärlden.

Guilty pleasure #3 : Guitar Hero



Okej, för att göra sker och ting klara. Det finns tre skäl till att folk utanför primitiva stamsamhällen håller på musik; Fitta, fitta och fitta. Om folk hävdar något annat så finns det tre alternativ:
1. de ljuger dig rätt upp i ansiktet
2. de är homosexuella
3. de har flickvän och måste ha något svepskäl för att sätta på en falskleggad sextonåring på stickys toalett.
Jag vet att det verkar som om vissa använder musiken som en slags terapi för att få ut sina sorger men detta är i nio fall av tio bara ett lömskt trick för att få mercy-fucks. Allt det här utgår ifrån självklart ifrån ett manligt perspektiv. Frågan om varför kvinnor spelar musik har jag ingen aning om och passar den gärna vidare till närmsta person med 40p genusvetenskap (eller inte).

Poängen med spel för mig har alltid varit verklighetsflykt, att låtsas att man är någon annan, någon annanstans. Jag är därför högst skeptisk till exempelvis World of Warcraft i och med illusionen spolieras av andra människor titt som tätt. Illusionen som Guitar Hero skapar är att du är en gitarrhjälte som killarna vill vara och tjejerna vill ligga med. Att du sedan står ensam klockan ett på natten med en liten plastgitarr och posar medan det närmaste du kom ett ligg var när den medleålderstanten på sjuans frågade dig om du ville ha gurkmajonäs på moset spelar ingen som helst roll. Problemet med Guitar Hero är att illusionen som skapas är alldeles för kortvarig. Visst, i den där millisekunden så tror du att du är den fräckaste killen i Göteborg, nej fel, Sverige, nej fel Europa! Men den där ack så ljuva millisekunden är alldeles för kort. Sedan inser man att statusen på att spela på en liten plastgitarr endast når över att skriva om skiten på en blogg. Och att man har otroligt mycket mer gemensamt med Moe i Simpsons än Johnny Ramone.