Don't speak - eller varför spelkaraktärer skall hålla käften

Den har hösten har verkligen gått i förstapersonskjutarens tecken. Faktum är att det känns som om jag inte har gjort annat än att spelat FPS (vilket är en lögn, minst lika mycket tid har tillbringats med Guitar Hero 3 och årets bästa spel Super Mario Galaxy), vilket gör att jag har funderat lite över hur genren fungerar. En sak som slår mig är att den stumma huvudpersonen närmast är legio inom de storydrivna FPS:en, någonting som har fått mig att fundera över tal i spel i allmänhet. Och ja, jag kan till viss del förstå utvecklare som väljer att behålla sina huvudkaraktärer stumma. Dels undviker man galant den klyfta som alltid uppstår mellan hur man som spelare uppfattar karaktärens röst och hur utvecklarna har tänkt sig den. Fel röstskådespelare kan i så fall leda till att karaktärens värde devalveras i hardcorekretsar vilket är en risk som spelföretag är ytterst måna om att undvika.

Nintendo är ett ypperligt exempel på detta då både Link och Samus Aran är stumma. Att döma av den kritik som haglade över Metriod Prime 3 för att det överhuvudtaget fanns människor som pratade i spelet till skillnad från de tidigare delarna så är detta helt rätt. Vän av ordning invänder självklar här. "Mario då? Han talar ju!" Ja, det stämmer men för det första så inskränker sig hans vokabulär till "Wohoo" och "It's a me, Mario", och för det andra så är Mario redan känd som en spelhora i ordets rätta bemärkelse. Jag menar förutom alla spel där han kör gokart, spelar tennis, runkar bulle, spelar golf, spelar fotboll, spelar minispel, är papperstunn, slåss eller spelar baseball så har den italienska rörmokaren även använts i den fruktade "edutainment"-genren. En genre som går ut på att göra spel som skall användas för att lära ungarna någonting, men vars spel är så fruktanvärt tråkiga att man undrar om det hela inte är en komplott för att få ungarna så avogt inställda till undervisning att de skolkar från skolan för att spela tv-spel istället. Marios rykte vilar mer på de fantastiska plattformsspel som Nintendo gör, och i det spelen är det bandesignen som är det viktigaste. Mario har i sammanhanget snarare en biroll.

Ett av de allra bäst exemplen på hur det kan gå när röstskådespelarna spelar över fullständigt är introt till Konamis klassisker Castlevania: Symphony of the Night.



Om man skall vara lite snäll, så kan man invända att hela dialogen är så kalkonartad från början att det helt enkelt inte skulle kunna nli något annat än fars av det hela.

Ett annat hemskt exempel är Final Fantasy X som var det första Final Fantasy spelet med röstskådespeleri. I allmänhet kändes det som om dessa var direkt hämtade ifrån birollerna från days of our lives vilket ledde till att man kände en iskall rysning längs ryggraden varje gång det var dags för en mellansekvens. Den värsta scenen förutom en scen där huvudpersonerna gråter, är den ökända skrattscenen.

Infödingarna anfaller.

Capcom! Jag kräver en tropikhjälm!

Marknadsföring 1.0

Tv-spelen är något av marknadsförarnas eldorado. Från att ha varit förbehållet pojkar mellan 7 och 40 år så har man nu börjat hitta nya målgrupper. Med Singstar så prickade man exakt den ingrediensen för att en förfest med personalvetare i Borås skulle lyfta det där extra snäppet och med Sims så slog man an en sträng hos världens otaliga manipulativa/omvårdande kvinnor. Det slutade dock inte där. DS skördade oerhörda framgångar i Japan genom att erbjuda sudoku i ett spel som döptes till Brain training, vilket fick nationens samtliga gamla dinosarier med alzheimesnoja att kollektivt länsa butikerna. Så var var då nästa steg? Fågelskådningssimulator? Pokemon fast med bag-in-boxar? Guitar Hero: Tomas Ledin?

Rätt svar är småflickorna. Vi vet ju alla att medan unga pojkar lär sig att döda och eh andra saker genom tv-spel så sitter fortfarande flickorna på sina små kammare och leker med dockor, läser kittyböcker skriver små brev eller något annat töntigt. Det här är ju en massmarknad! Så här kommer Ubisofts nya satsning. Med deras egna ord:
"The Imagine line allows girls to explore their favorite interests and hobbies - as indicated in extensive lifestyle research on this audience – in an interactive and entertaining way. Ubisoft’s Imagine series is part of the company’s strategic expansion into the casual video game market."(http://www.ubi.com/US/News/Info.aspx?nId=4662)

En utomordentlig bra introduktion för en framtida karriär som hemmafru.


En utomordentlig bra introduktion för livet som d-kändis på Stureplan

Kommentarer överflödiga.

Guilty pleasures del 1

Vissa saker vill man gärna inte erkänna att man gillar vare sig för sig själv eller kreti och pleti. Det är helt enkelt inte särskilt socialt acceptabelt att till exempel önska rolling stones på nefertiti eller att ha Ronnie Sandahl i bokhyllan när man har fått med sig någon stackare hem. Fenomenet guilty pleasures diskuteras tveklöst mest inom musiken, men mönstret finns inom de flesta discipliner som det kan anses kräddigt att ha koll i. Självklart så är guily pleasures extremt subjektivt och påverkas också av ironi-potentialen. Att droppa exempelvis Vanilla Ice på glory boat fungerar exempelvis utmärkt medan det inte skulle vara någon höjdare att göra det i Watts 1992.

Vad gäller tv-spel så har jag inte sett någon diskussion angående guilty pleasures över huvudtaget. Detta kan säkerligen bero på att människor anser att tv-spel är ett guilty pleasure per se, att det inte spelar någon som helst roll om du spelar ICO eller Buzz. Nåväl, här kommer mina egna guilty pleasures från tv-spelvärlden.

Guilty pleasure #3 : Guitar Hero



Okej, för att göra sker och ting klara. Det finns tre skäl till att folk utanför primitiva stamsamhällen håller på musik; Fitta, fitta och fitta. Om folk hävdar något annat så finns det tre alternativ:
1. de ljuger dig rätt upp i ansiktet
2. de är homosexuella
3. de har flickvän och måste ha något svepskäl för att sätta på en falskleggad sextonåring på stickys toalett.
Jag vet att det verkar som om vissa använder musiken som en slags terapi för att få ut sina sorger men detta är i nio fall av tio bara ett lömskt trick för att få mercy-fucks. Allt det här utgår ifrån självklart ifrån ett manligt perspektiv. Frågan om varför kvinnor spelar musik har jag ingen aning om och passar den gärna vidare till närmsta person med 40p genusvetenskap (eller inte).

Poängen med spel för mig har alltid varit verklighetsflykt, att låtsas att man är någon annan, någon annanstans. Jag är därför högst skeptisk till exempelvis World of Warcraft i och med illusionen spolieras av andra människor titt som tätt. Illusionen som Guitar Hero skapar är att du är en gitarrhjälte som killarna vill vara och tjejerna vill ligga med. Att du sedan står ensam klockan ett på natten med en liten plastgitarr och posar medan det närmaste du kom ett ligg var när den medleålderstanten på sjuans frågade dig om du ville ha gurkmajonäs på moset spelar ingen som helst roll. Problemet med Guitar Hero är att illusionen som skapas är alldeles för kortvarig. Visst, i den där millisekunden så tror du att du är den fräckaste killen i Göteborg, nej fel, Sverige, nej fel Europa! Men den där ack så ljuva millisekunden är alldeles för kort. Sedan inser man att statusen på att spela på en liten plastgitarr endast når över att skriva om skiten på en blogg. Och att man har otroligt mycket mer gemensamt med Moe i Simpsons än Johnny Ramone.

Stilstudie 1: Monokeln

En assecoar som har varit sorgligt bortglömd det senaste seklet är monokeln. Varför detta är fallet vet jag inte, men jag kan anta att det har något att göra med den allmänna förvirring som har rådit i västvärlden sedan slutet på första världskriget. I vilket fall så skulle den som kom på tanken att börja använda monokel tämligen fort hamna i VICE eller någon annan hipstertidning. Och vipps så skulle det finnas 5000 idioter som skulle börja använda monokel som sin ironiska assecoar. Vid närmare eftertanke kanske det är tur att monokeln får vila i frid. Här följer i alla fall några respektabla gentlemän med monokler.



Achtung! Monokeln var i princip en del av uniformen för den preussiska officerskåren under första världskriget. Monokeln symboliserar i det här fallet tyskarnas syntes av civilisation och barbari, lika delar klassisk musik som kallt stål. Syltryggar och desertörer får hålla undan när oberst planerar en ny offensiv.




Trettitalsvarianten har tappat snöret men adderat en ciggarett. Onekligen stiligt! Med denna stil fick man fett med krädd både av Chicagogangsters och WASP-societet. 30-tals modets motsvarighet till kebabpizzan med andra ord. Stilen togs sedan till sin höjdpunkt av pingvinen i Batman.




Britterna var aldrig så mycket för det där med järn och blod. deras problem var snarare att de brittiska öarna innehöll för lite
1. Infödingar
2. Bungalows
3. Schyssta groggar
4. Ställen där man kan bära tropikhjälm utan att se löjlig ut.
Därför satsade de allt sitt krut på att försöka kolonisera alla landområden runt ekvatorn för att få sitta i en bungalow och dricka singapore sling samtidigt som man blev fläktad av infödingar. Vid hemkomsten till dear old blighty så åkte dock kostymen och monokeln fram igen. Men nog syns det att gentlemannen på bilden inte är lika bekväm som sin tyska motsvarighet utan längtar tillbaka till Singapore igen. Senare på 1900-talet kom britterna på att det var bättre att ta infödingarna till Storbrittanien och knapra E istället för att dricka gin och tonic. Således lade de ner imperiet, men det är helt annan historia.



OBS! Det är absolut förbjudet för Chalmersstudenter att bära monokel!

Gears of war

Gears of war är lite som lumpen borde ha varit egentligen. Det vill säga mycket testosteron, manliga könsroller upphöjt till max samt vapen enbart inställda på automateld. Istället handlade lumpen mer om att bära tungt och gå långt (och då var jag ändå tungvapen-skytt).
Storyn i spelet kretsar kring de två vapenbröderna Marcus Fenix och Don Santiago i herrarnas strävan efter att se vem som egentligen kan hålla inne avtryckaren längst. Varför spelutvecklarna tycks ha döpt huvudkaraktärerna efter två karaktärer i en gayporrfilm undgår dock mittt förstånd. Allt som allt så är spelet skönt nog fritt från kvinnor bortsett ifrån en dam i kjol som snabbt springer in i helikopter vid blotta synen av eldgivning.

Om man lägger någon som helst vikt vid storyn missar man hela poängen. Ungefär som folk som åker till Amsterdam utan att knarka eller som besöker ett muslimskt land utan att bomba det. Stridssystemet sitter som smäck och att face-fucka höga amerikaner med motorsågen på xbox live har aldrig varit mer tillfredsställande.
Gears of war - Din slitz under prideveckan.

4/5

Mortal kombat + Kent

Jag vill ha din ryggrad här...

Marie Antoinette

En bra historisk film bör innehålla åtminstone två av följande punkter.

1. Högtravande tal om frihet
2. Avhuggna huvuden
3. Män i skägg

Med detta i baktanke kanske läsare redan har förstått att jag satt med ett stort flin på läpparna under 300, då den med råge uppfyller alla tre kriterierna. Marie Antoinette däremot uppfyller ingen av kriterierna. Inga högtravande tal om vikten att dö för sitt folk finnes, däremot går i princip halva filmen ut på ett jävla tjat om hon skall knulla med sin man eller inte. Och trots att filmen slutar med franska revolutionen så tycker man att slutet på filmen borde vara tämligen givet. Nämligen att man halshugger Marie Antoinette för att hon var en idiot som ägnade sin tid åt att vänsterprassla med någon bögig svenne istället för att bry sig om att folket svalt. Men nej nej, detta skall man självklart inte bjuda publiken på, istället så der hon ut över när solen går ner över Versaille. Jag menar vafan, kunde inte Sofia Coppola försökt få med någon ännu mer övertydlig symbolik när hon ändå var igång?

Okej, så nu finns det varken avhuggna huvuden eller högtravande tal i filmen, men ett par män i skägg borde man väl kunna skramla fram? Nej nej nej, Marie Antoinette levde nämligen på 1700-talet, det i särklass fjolligaste av alla europeiska århundraden. Att ha skägg vid hovet i Versaille skulle vara lika kosher som att käka fläskfile i Mekka. Alltså inga skägg! De fanns bara två kungar med balls på 1700-talet: Karl XII och Fredrik den store. Oturligt nog så görs det inga filmer om dessa två eminenta herrar längre. Så, har då filmen inga förtjänster över huvudtaget? Nja, enda anledningen till att se på filmen är att Kirsten Dunst som vanligt är otroligt vacker och även visar en hel del hud i filmen. Plus självklart att soundtracket är helt makalöst bra, Plainsong borde vara soundtracket till alla kröningsscener i filmer.

A beautiful begining...